purplehazechic

Första gången jag insåg att jag mådde dåligt var jag 12 år, mamma hotade med att åka till BUP-akuten om jag inte slutade skära mig.

Ja, jag skiter i  om någon tycker att jag är ett emo, psykfall eller bara rent dum i huvudet.

Det jag tänker på är viktigt, och alla borde få en inblick i hur det är att vara psykiskt sjuk.

Man är INTE en galen psykopat mördare för att man har en psykolog, varit inlagd på akutpsyk eller försökt ta livet av sig.

Första gången jag försökte ta livet av mig var jag 13 år, jag svalde alla piller jag kunde hitta hemma, allt åkte med flourtabletter, vitaminer, panodil och ipren.

Den ångesten jag kände i det ögonblicket har bara överskridits 2 ggr i hela mitt liv.

Den första gången var när jag var 15 år och var inlagd på BUP-akuten. Jag hade blivit nerklankad på och kränkt av personalen i flera dagar, försökt ta livet av mig 2 ggr genom att hänga mig och blivit nekad mediciner för att hantera ångesten eftersom läkaren ''glömt'' skriva med det när jag blev inskriven.

Resultatet blev att jag fick sitta på en stol i 2 timmar med panikångest, medans en som utbildade sig till mentalskötare och var där på praktik försökte ta hand om mig medans resten av personalen var ''upptagna'' med något viktigare och en av dem försökte få tag på en läkare.

Ni som aldrig varit med om att ligga inne på sjukhus för att man mår dåligt vet inte att den medicinansvariga sjuksköterskan får lov att erbjuda ett väldigt svagt lugnande medel utan att läkaren måste godkänna det.

Det visste jag och jag påpekade det också, men ingen lyssnade. Tillföljd av allt detta försökte den ordinarie läkaren skicka iväg mig till halmstads bupakut för att få mer ''hjälp''. Ni vet som sagt kanske inte att om man hamnar på en avdelning vilken man inte tillhör enligt folkbokföringen vill och kan läkarna oftast inte göra någonting.

Man får heller inte träffa sin ordinarie samtalskontakt. Jag påpekade detta men till svar fick jag'' taxin är på väg läkaren har bestämmt detta och hon har gått hem nu''

Det värsta var att dem inte ens ringt mina föräldrar, utan bara tänkte skicka iväg mig som minderårig med en okänd taxi-förare på 1 och 1/2 timmes bilfärd.

Andra gången var när polisen kört mig till salhgrenskas psykavd, då var jag 18 år, polisen körde mig eftersom jag inte ville bli inlagd och vägrade följa med sjuktransporten, jag blev tvångsvårdad.

Jag kämpade och skrek för att slippa bli inlåst, jag försökte ta mig ut när jag väl var där. Resultatet blev att jag fick sitta ensam på mitt rum med en vårdare.

Jag tog en stol och försökte krossa fönsterrutan, glaset är okrossbart, jag vänder mig om tar stolen under ena armen och försöker tränga mig förbi vårdaren, han blir fly förbannad slänger sig över mig trycker ner mig på golvet och dunkar min kropp 3 ggr i golvet.

Jag var så rädd, jag vågade inte skrika tror jag jag minns faktist inte, men jag vågade inte andas efter att han slagit luften ur mig. Skulle han våldta mig nu?

Nej, men han tog allt ur rummet förutom en stol han kunde sitta i och madrassen ur min säng.

Hans försvar? ''Nödvärn du försökte slå mig tro fan inte att du kommer undan med de jag lär ut självförsvar här,inte konstigt att dem andra är rädda för dig du är stark ju''

Jag är 160cm , vägde kanske 55-60 kg. Mannen var ca 180 cm å 90 kg muskler. Det finns inget försvar för vad han gjorde, men ingen såg honom och vem tror dem på om jag skulle anmält?

Aldrig har jag känt mig mer övergiven och oönskad av systemet, den ingen kan hjälpa det hopplösa fallet.

Men trots all skit jag har fått ta har jag aldrig slutat kräva hjälp. kräva min rättighet som svensk medborgare, jag har tusen liknade historier från hela min tonårstid men dessa 2 är extra viktiga för mig att berätta om.

SLUTA ALDRIG KRÄVA HJÄLP!!! Du förtjänar och har rätt till den, jag vann kampen efter 8 års psykkarusell, nu är jag äntligen på bättringsvägen, på en ny mottagning med personal som bryr sig.

// thats all for now